Kvinnorna i byn hade bildat en klubb för att arbeta för Fred och Frihet. De hade möte varje torsdag på caféet nere vid stranden.
Arbetet fortskred i samstämmighet,
ända tills någon föreslog att Juliana också skulle få vara med i gruppen.
Alla flög upp, började skrika i munnen på varandra. en del tog caféstolarna som tillhygge och hade inte polisen kommit, hade säkert någon kommit till skada. Inget möte har hållits sedan dess.
Det blev ett skratt ... sen blev det ett oj! För det är så vi gör :/ Det är synd om människorna!
SvaraRaderaja så det kan bli! Exakt på pricken verkligheten....undrar vem,vad, vilka som bestämmer hur det ska vara....huvudet på spiken kan man säga att du prickade in!
SvaraRadera